Om Kapellets historia
Av Lea Täheväli Stroh

Ett kapell anses kunna ha funnits redan på 12-1300-talet. Belägenheten förmodas ha varit på det nuvarande kapellets plats eller på kullen strax norr om denna som enligt lokal tradition också skulle ha rymt den första byn. Platsen var lämplig att bygga kapell och by på eftersom nuvarande Södra viken tidigare trängde längre in och skapade en skyddad hamnplats.

På nuvarande kapellets plats fanns tidigare ett kapell av trä. I dess ställe uppförde man 1765-66 ett av kalksten. Det tidigare kapellets existens är tämligen säker eftersom på kyrkoherde Isaac Hasleblads tid under 1640-talet sedvänjan med Prästhåld inrättades, vilket innebar att kyrkoherden en gång om året reste över till ön och höll gudstjänst. På kyrkogården har man också funnit ett ringkors som enligt de som forskat kring öns släkter härstammar från 1600-talet.

På ön fanns ett överflöd av lämplig kalksten att bygga med, men man brände inte kalk eftersom man saknade behövlig brännved för att elda kalkugnarna. Kalk köpte man från Ormsö.

För kapellbygget uppförde man en kalkugn i dess närhet och denna eldades med det virke man fick vid rivningen av träkapellet. Murstenarna bröts sannolikt på öns sydspets vid Stolamun och sand tog man från Minsja. Materialet fördes till byggplatsen med båt via viken som nu förvandlats till en insjö.

Stenkapellet byggdes av Odensholms sju familjer: Brus, Stawas, Niggors, Erkers, Marks, Nybondas och Greis. Företaget stöttades av herrgårdsparet på Neuenhoff.

Enligt kustområdets tradition var kyrkan liten med framträdande torn och sadeltak. Den höga tornhuvens nedre del hade barockartade takfotsstöd stående på en under takfoten lätt utåtbuktad mur. Tornhuvens form har jämförts med Tallinns S:t Olofskyrka, som kan ha varit förebild. Tornhuven var täckt med spån, långhus och kor hade brädtak. Varje sida på tornets övre del har en liten ljudlucka.

Långhuset hade mot nord och syd var sitt rundbågiga fönster, korets fönster var också rundbågigt, men mindre. Spår på gaveltriangeln mot tornet visar att långhuset hade platt innertak av trä. Kapellet var putsat såväl interiört som exteriört.

Inredningen var enkel. Varje familj hade en egen bänk i kapellet, tillsammans 80 sittplatser. Vid speciella tillfällen rymdes hela församlingen i kapellet. På foton från 1930-talet kan man se att långhuset hade brädgolv. Vid framgrävningen av ruinen kom ett nästan helt bevarat golv av kalkstensplattor fram som kan vara ursprungligt.

År 1905 renoverades kapellet. De ursprungliga enkla bänkarna ersattes och man byggde ett nytt tak, oklart om på långhuset eller tornet eller båda. I början av 1930-talet renoverade man fasaden och färgade den vit. Det bländvita kapellet med sin nålvassa tornhuv syntes långt ut på havet. Kapellet skulle också synas långt eftersom det samtidigt tjänade som sjömärke. Ett lika viktigt sjömärke var rönnen som växte invid kapellet. I reseskildringar nämns att ingen av socknens fyra kyrkor var så välhållen som Odensholms.

En massiv mur av granitsten omgav kapellet. Stigluckan var gjord av ekbjälkar som man fått från ett handelsfartyg som förlist vid ön hösten 1852. Fartygets namn var Martin Luther och dess galjonsbild föreställde Martin Luther med bibel i hand. Skulpturen sågades loss och placerades på stigluckans tak.

Om detta berättar Sven Danell i "Guldstrand": "Över porten till den lilla kyrkogården reser sig en väldig träskulptur, föreställande Martin Luther med Bibeln i handen. Det är den lössågade galjonsbilden från en forna tiders strandad kofferdist, som burit den store reformatorns bild och namn. Gestalten är som varje galjonsbild lite svankryggig, varför Luther ser överdrivet högdragen ut. Ryska matroser ha 1918 skjutit till måls på honom, men kulhålen ha spacklats igen och ansiktet målats över med vit oljefärg." Sådan den står där, är trästatyn kanske inte vacker som porträtt, men den är gripande som symbol, och det friska svajet i lutherrockens skulpterade veck harmonierar väl både med brisen omkring oss och den sunda och svekfria evangeliska kristendom jag mött hos flera holmbor."

Som nämnts har man begravt på kyrkogården redan på 1600-talet, möjligtvis tidigare. Man jordfäste i huvudsak söder om kapellet. Varje familj hade sin egen rad i samma ordning som familjebänkarna i kapellet. Större familjer hade två rader. Raderna började vid kapellet och sträckte sig söderut. När raden tog slut började man jordfästa från början igen. Samma grav användes efter 30-40 år. Sista raden vid gårdens östra mur lämnades för fyrpersonalen och andra främlingar. Främlingar begravdes också norr om kapellet. Lik funna på stranden begravdes på kyrkogården endast om man kunde fastställa att det rörde sig om lutheraner. I annat fall fick de en stenkista på stranden.

Sista gudstjänsten hölls 9 juni 1940. Vid det tillfället vigdes två par. Några dagar senare lämnade invånarna ön. I samband med evakueringen kom representanter för Estlands nationalmuseum till ön där de samlade föremål till museet. Några föremål ur kapellets inventarium hamnade så på museet.

Sovjetarmén gjorde ammunitionsförråd av kapellet. Bygärdenas och kyrkogårdens stenar fördes bort och krossades till betongfyllning. Under tyskarnas anfall hösten 1941 fick ön lida svårt. Kyrkogården bombades totalt sönder, också kapellet fick träffar. Senare revs långhusets väggar, stenarna användes förmodligen vid uppförandet av krigsanläggningar.
Under ockupationstiden fördes stenarna på kyrkogården bort och krossades till betongfyllning. Under bombningarna 1941 slogs kyrkogården sönder, en bomb exploderade på kyrkogårdsområdet. Gravvårdarna slängdes bort och sannolikt blev också gravarna plundrade. För närvarande finns inte en enda oskadad gravvård bevarad. Några stenfötter till järnkors kan vara på sina ursprungliga platser, några gravhögar återstår. I mitten av kyrkogården hittades ett sönderslaget ringkors av kalksten under grässvålen och i branten från kyrkogården mot sjön hittades två ringkors.


 

Mer historik om kapellet, sammanställning nedan av Lotta Odmar:
Holmborna och deras kapell
Seden med årliga prästbesök från Nuckö, Prästhålde, inleds under kyrkoherde Isaac Hasleblads tid, ca 1640 Vid prästhålde, sista söndagen i juli predikade kyrkoherden på ön, döpte barn och läste på kyrkogården över de under året avlidna. Prästhålde ägde rum den vackraste tiden på året och folk från fastlandet brukade då besöka ön. Det var också en stor högtid för holmborna. Alla vuxna öbor brukade gå till nattvards.
Vid vanliga gudstjänster tjänstgjorde en folkvald föreläsare från ön, som förrättade gudstjänst de söndagar präst ej besökte kapellet. En legendarisk föreläsare var Johannes Stavas som innehade den posten i 1893- 1933. Han kallades ”prästn” eller ”påstår” av holmborna.

På en svart trätavla ovanför altaret läste man:
"Detta så kallade Jesu Kapell på Odensholm byggdes 1765 igenom dåvarande Herrskapets på Neuenhoff nämligen Högvälborne Fru Landrådinnans Barbara Hedvig von Richter född Oettingen och hennes Svärsons den Högvälborne Herr Asessorens Gustaf Johan Baron von Ungern Sternberg christliga befordran utaf nedannämnde denna församlingens ledamöter och sju husbönder:
BRUS Adam Hansson
STAWAS Marten Hansson
NIGGORS Ambros Martenson
ERKERS Ambros Michelson
MARKS Hans Erikson
NYBONDAS Marten Jacobson
GREIS Christian Martenson
och invigdes 1766 den 3 september utaf då varande Kyrkoherden wid Nuckoe församling Wälärevördige och Wällärde Herr Pastor Jonas Carlblom.
Wisserligen är Herren i detta rum, och jag vistit icke.
1 Moseb. 28,16."
(Text ur en bok om Estlands svenskar del 4)

Familjerna vars namn fanns på trätavlan var de som levde på ön i nutid fram till evakueringen den 12 juni1940.
Den sista gudstjänsten hölls söndagen den 9 juni 1940, med predikan ledd av prosten Hjalmar. Pöhl från Ormsö. Två brudpar vigdes också i kapellet denna dag.

Odensholmsborna värdesatte och vårdade sitt kapell
”Ingen av socknens fyra kyrkobyggnader är så väl underhållen som denna. De fåtaliga holmborna ha verkligen uppoffrat något för sitt tempel.”
Ur Sven Danells Guldstrand.1905 byttes de ursprungliga bänkarna från 1766 ut och ett nytt tak lades på. I början av 1930-talet gjordes en utvändig renovering. Kapellet var, som samtida foton visar, putsat och bländvitt och syntes vida omkring över havet. Inga stora träd skymde då utsikten.
Den sista gudstjänsten hölls söndagen den 9 juni 1940, med predikan ledd av prosten för det estlandssvenska kontraktet, Hjalmar Pöhl. Två brudpar vigdes också i kapellet denna dag. Något år senare befann sig bägge brudgummarna såsom tvångsrekryterade soldater i Stalins våld….

Kapellet - ett viktigt land och sjömärke
Jesu kapell vid vägen mellan hamnen och byn och det randiga fyrtornet längst bort var öns karaktärsbyggnader.
Ur Sven Danells Guldstrand:”Flat som en bricka ligger holmen och tycks flyta på vågorna med sitt fyrtorn längst norröver och ungefär på mitten det lilla bländvita kapellet med sin nålvassa spira……. En ensam mångstammig rönn, mer en buske än ett träd, står invid Kapellet och säges jämte detta utgöra ett viktigt sjömärke. ”
Än idag 2006 syns kapellruinen från havet då man seglar in från norr, samt även då man seglar in mot Storhamne från sydost.

År 1905 seglade Anders Zorn, Albert Engström och den finske målaren Axel Gallén till Finland och Estland i Anders Zorns berömda kutter Mejt. Besöket på Odensholm, som gjorde starkt intryck på Anders Zorn, finns beskrivet i Albert Engströms bok ” Mitt liv och leverne” och i en separat artikel som publicerades i tidningen Strix . I boken skildras inseglingen till Odensholm, där kapellets betydelse som sjömärke beskrivs : ” I går kommo vi hit i den börjande skymningen. Under långa timmar av stiltje hade vi sett den lilla öns kapell och fyrtorn hägra i vår kurs från Baltischport , där barbarer i gendarmuniform sökt göra vårt liv surt…… Alltnog vi närmade oss Odensholm. Ön är skyddad av fästningsverk, byggda av istidens ingenjörer, en ringmur av grund med små kryphål emellan, där inseglingen är hasard, om man inte voro i besittning av de hemliga korten, och det voro vi icke…….Vi hissade lotsflaggan…..Båten lägger till längs Mejt, och lotsen stiger ombord. Hans gång på vårt däck är stolt som en vikings och med sina nakna fötter går han säkert som på sitt eget stuggolv. Lova , falla, lova, falla, och under det han lotsar oss in i hamnen, lär han oss vägen ut därifrån, vårt nästa behov. – Här på stranden ser ni tre stora stenar. Då ni seglar ut skall kapellet vara i linje med den mellersta stenen. Strax till vänster om kapellet står en rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så går ni på grund.”

Sammanställning av Lotta Odmar 2006-08-26
Källor:
-En bok Estlands svenskar
del 1-4
-Tidningen Kustbon
-Sven Danell, Guldstrand
-Albert Engström, Mitt liv och leverne
-Gottfrid Erkas