Mobilisering till sovjetarmén 1941. Förteckning över mobiliserade män och en berättelse om hur Voldemar Erkas kom tillbaka från mobiliseringen.

Se artiklar på Rickul-Nuckö hembygdsförenings hemsida länk
här:
 - De år 1941 deporterade och mobiliserade från Rickul/Nucköområdet

- Förteckning över deporterade, offer för våldshandlingar och tvångsmobiliserade

till sovjetarmén från Rickul/Nucköområdet år 1941

Odensholmsbor som blev mobiliserade till sovjetarmén men inte kom tillbaka (uppgifter från artiklar ovan):
Brus, Georg, Odensholm Brus Galae, född 20 juli 1916, tjänsteman. Dog på okänt sätt.

Brus, Hjalmar, Odensholm Brus Galae, född 21 maj 1919, fiskare. Rekryt 1940. Dog på okänt sätt.
Brus, William, Odensholm Brus Galae, född 28 april1914, fiskare. Estniska kåren. Dog 1942 i Kamyshlov
Marks, Edvard, Odensholm Marks, född 8 januari1907, fiskare. Estniska kåren. Dog 1942 i Kamyshlov.

Marks, Sven, Odensholm Marks, född 17 april 1911,fiskare. Byggnadsarbete i Vologda oblast, Estniska kåren. Dog på okänt sätt.

Westerblom, Emil, Odensholm Nigors Nilae, född 2 februari 1914. Estniska kåren, 354:e skyttebataljonen.Stupade 16 januari 1943 vid Velikije Luki.

Westerblom Rudolf, Odensholm Nigors Nilae, född 18 mars 1909. Estniska kåren. Dog 1942 i Kamyshlov.

Mobiliserade till sovjetarmén som kom tillbaka (uppgifter från artiklar ovan):
Brus, Fredrik
, Odensholm Nibondas, född 9 mars 1915, fiskare. Arbetsbataljon i Vologda oblast, Estniska kåren. Dog 1991 i Estland.

Brus, Valentin, Odensholm Brus, född 26 april 1905,fiskare. Fartyget som skulle föra honom till Ryssland strandade i närheten av Reval. Dog 1983 i Sverige.

Erkas, Sigfrid, Odensholm Erkers Nilae, född 16 november 1912, fiskare. Arbetsbataljon i Vologda oblast, Estniska kåren. Dog 1969 i Estland.

Erkas, Voldemar, Odensholm Erkers Galae, född 6 augusti 1898, fiskare. Fartyget som skulle föra honom till Ryssland strandade i närheten av Reval. Dog 1991 i Sverige.

  

Berättat av Valter Erkas:

Efter att ha tvingats lämna Odensholm 1940 i juni bodde vi hos släktingar i Spitham 1941. I augusti kom den sista inkallelseordern. Den 25 eller 26 augusti kom jag från befästningsarbete i skogen och mötte då min far, Voldemar Erkas och Valentin Brus som var på väg att inställa sig i Kors i Bergsby. Jag var också, tillsammans med andra, inkallad men vi tänkte gå till skogs och hålla oss undan och jag försökte övertala min far att följa med oss och inte gå dit och inställa sig. Men han sade att ” jag var med förra gången och jag må gå den här gången också.”  Jag ångrade så att jag inte lyckades övertala honom. I alla fall kom de med tåg till Reval. Därifrån skulle de föras till Leningrad med en fullriggare, en fyrmastare som hette ”Mihkel”. Det var många som skulle ombord, säkert ett par tusen man. Man fick gå och hämta konserver i förpiken ombord, berättade min far, det var fiskkonserver som ål och gädda. Han gjorde det och sade till Valentin: ”Gå nu du också och hämta”, men den andre vågade inte. Det stora fartyget låg förtöjt vid en boj, moring och för att komma ut behövdes bogserhjälp. Ute på redden låg kryssaren ”Kiirov” och sökte skydd av ”Mihkel” från artilleribeskjutning från Nõmme. Uppe på ”poopen”, ett upphöjt akter hus, satt kommunistiska milismän med maskingevär. Man visste att tyskarna var i antågande. Det blåste upp mer och mer, det var sydlig vind och kaptenen som var från Muhu var listig och tog in all slack ankarkätting med följden att det stora fartyget drev iland med boj och allt. Panik bröt ut ombord och alla försökte ta sig iland och därifrån. Min far berättade att männen på poopen hade ropat ut mot ”Kiirov” på estniska: ”Kom och för bort oss härifrån!”. ”Vart vill du gå någonstans?” blev svaret. Han såg många som flydde undan tyskarna genom att försöka ta sig ut till ”Kiirov” på dörrar och brädor, ja allt som kunde flyta. Han hade också sett en man som fastnat med fötterna i en sluptalja och hängde med huvudet neråt och där blev han hängande. De blev beskjutna, men tyskarna var nu redan i Reval den 28 augusti. Min far och Valentin tog sig iland. Innan dess hade någon överordnad sagt: ”Nu går varje man till sitt och var och en ska svara för sina handlingar.” De samlades i en skola, där de träffade läraren Söderholm ifrån Spitham, som skulle ha deporterats men som nu också kunde återvända hem. En morgon klockan 6 vaknade jag och hörde att han kom in i köket hemma. Vi visste inget om vad som hänt, men tyska trupper var då redan i Spitham så många gömda hade redan kommit fram ur skogen. De hade delvis gått till fots, delvis fått skjuts av andra på vägen hem från Reval.